Mentala spärrar

I skolan blev vi tvingade att springa spåret på tid, läraren stod och ropade ut tiden allteftersom vi kom i mål. Jag hörde aldrig hur fort de andra sprang eftersom jag i stort sett alltid kom sist. Efter ett antal ångestfyllda försök att faktiskt springa som de andra insåg jag att löpning helt enkelt inte var för mig.
De senaste dryga 20 åren har jag varit fast övertygad om detta och är det fortfarande.

Men - jag måste ge allt en chans och nu är tiden inne.
Det blir kanske inte marathon som slutresultat men bara att komma runt 2.5:an utan att dö av utmattning vore ju något! Och kan Biggest Looser-folket springa marathon efter sex månader så borde jag ju kunna få igång flåset liiite?

Jag har några mycket starka demoner att fightas mot, men skam den som ger sig! :)


Kommentarer
Postat av: Kaka

Fan va duktig du e!!!

Lyckas du endast komma runt 2,5an så har du gjort d kanoners!!! Behöver du nån som står brevid i spåret å hejjar på dig så hojta!! Ja e ju neråt emellanåt ;-)

2010-10-03 @ 19:35:35
URL: http://karinslillavarld.blogg.se/
Postat av: Linda

Kaka du får väl hänga med i spåret när du är här någon gång! :)

2010-10-06 @ 13:46:22

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0