nolltillmarathon

I skolan blev vi tvingade att springa spåret på tid, läraren stod och ropade ut tiden allteftersom vi kom i mål. Jag hörde aldrig hur fort de andra sprang eftersom jag i stort sett alltid kom sist. Efter ett antal ångestfyllda försök att faktiskt springa som de andra insåg jag att löpning helt enkelt inte var för mig.
De senaste dryga 20 åren har jag varit fast övertygad om detta och är det fortfarande.

Men - jag måste ge allt en chans och nu är tiden inne.
Det blir kanske inte marathon som slutresultat men bara att komma runt 2.5:an utan att dö av utmattning vore ju något! Och kan Biggest Looser-folket springa marathon efter sex månader så borde jag ju kunna få igång flåset liiite?

Jag har några mycket starka demoner att fightas mot, men skam den som ger sig! :)