nolltillmarathon

Det här är inte första gången jag gjort ett försök att springa lite, men då med betoning på lite. Visst har jag orkat lite mer för varje runda men det har alltid känts jättetungt, jag har landat med ett brak i varje steg och måste börja om hela tiden. Det blir aldrig det där mjuka flytet som man ser andra med, de flyter fram mjukt och ledigt längs vägar och stigar.
Det är dit jag vill. Jobbigt kommer det nog alltid att vara men det är ok så länge det flyter.

På löplabbet tittar dom först på belastningen av fötterna och hur foten ser ut. Jag har väldigt högt fotvalv och på grund av det väldigt oflexibel fot - inget "gung".
Undra på att jag klampar fram! Jag har ju ingen fjädring!
Med nya skorna hoppas jag att det blir ändring på det, man får ju faktiskt lite vad man betalar för och så här väl anpassade skor har jag aldrig haft vid mina tidigare försök.
Alltså- Upp till bevis! (Om inte har jag en sambo som kommer att sucka djupt över mina ryck.. ;) )


Det är lätt att sätta sprätt på pengarna, speciellt om man har tungt vägande skäl, som mina ben tex! ;)

I skolan blev vi tvingade att springa spåret på tid, läraren stod och ropade ut tiden allteftersom vi kom i mål. Jag hörde aldrig hur fort de andra sprang eftersom jag i stort sett alltid kom sist. Efter ett antal ångestfyllda försök att faktiskt springa som de andra insåg jag att löpning helt enkelt inte var för mig.
De senaste dryga 20 åren har jag varit fast övertygad om detta och är det fortfarande.

Men - jag måste ge allt en chans och nu är tiden inne.
Det blir kanske inte marathon som slutresultat men bara att komma runt 2.5:an utan att dö av utmattning vore ju något! Och kan Biggest Looser-folket springa marathon efter sex månader så borde jag ju kunna få igång flåset liiite?

Jag har några mycket starka demoner att fightas mot, men skam den som ger sig! :)